Smash. Mitt i plytet. Som en blixt från klar himmel.
”Jag längtar bort”.
Klockan var 21.45 och arbetsdagen hade varit lång och tung att ta sig igenom. De 20 minuterna hon hade spenderat hemma med att slänga in två smörgåsar i magen innan kursen hade knappast bidragit till att göra dagen angenäm.
Och så nu detta.
”Livet hade bara kunnat fortsätta där. Om jag hade nappat på något av jobberbjudandena så hade det bara kunnat fortsätta. Enkelt”.
Hon log. Antagligen stelt. Hon lyssnade. Eller snarare hörde att han pratade, än hörde vad han verkligen sa. Försökte ta in.
”Han längtar bort och jag längtar hem. Jag läser tidningar om utflyttare till landsbygden och känner intensiv längtan efter att slå ner mina bopålar hårt i myllan. Han är inkluderad i mina drömmar, som en självklar partner på den resan. Han drömmer om en annan resa. En egen resa.”
Som en smocka satt orden och när hon låtsaslyssnat färdigt och lett det stela leendet länge nog gick hon till sängs med en bultande klump i magen.
Han kom efter och berättade mer om sin längtan. Förklarade att längtan var en längtan, men att den inte betyder att han vill leva ut den. Att det mest var en längtan till livet självt. Till här och nu och till allt som ligger framför.
Han jämförde med hennes intensiva barnlängtan.
Hon förstod vad han menade. Att den är intensiv, att den känns oerhört mycket, att den studsar emot andra känslor och tankeformer. Att det lika mycket är en längtan till livet självt.
De längtade båda efter livet. Men livet såg olika ut för de två.
Hon kände sig avyttrad från sin egen framtid.
Avyttra 18/1- 2011
Skrivpuff.se
