Nytt liv

Mot fönsterrutan studsade små förvirrade droppar som inte visste om de skulle likna snö eller regn. Alla fåglar hade för länge sedan gått och lagt sig och på busken utan för fönstret fanns endast ett par enstaka röda bär kvar. Hösten drog sina sista andetag och skulle snart byta namn till vinter.

Där han satt kunde han se stora delar av sitt hem och i flera år hade han väntat på detta ögonblick. Så många nätters drömmar var färgade av längtan efter denna dag. Färgade av längtan till denna känsla.  Han hade föreställt sig det flera hundra gånger. Men hans föreställningar var ingenting i jämförelse med det han kände nu. Hela han kändes levande och livet kanaliserades ut genom hans hud, vidare till det lilla livet som låg tryggt och sov i hans famn. 

(skrivpuff.se utmaning 20 november- famn)

Lava

Inte nog med att hennes känslor var som vatten, hennes hud var som ett bubblande lavafält.

Innanför det skyddande höljet flöt varma heta strömmar av känslor. När de nådde en viss temperatur puttrade det intensivt, huden sprack upp i små  blåsor och känslorna pös ut. I mikroskopiska doser lättade kroppen på trycket och såg till att hålla den delikata balansen.

För den uppmärksamme var det enkelt att se att det nyligen varit ett utbrott. Överallt på kroppen fanns röda irriterade och blossande nariga kratrar. Intorkade små hål som vittnade om utbrottet. Vittnade om att kroppen låtit lavan stiga upp till ytan, bränna hål och flyta ut. Att hon fått vila, att hon besparats stressen och oron. Att hon gått vidare, med känslorna utan på kroppen.

Den psykiska oron hade bytts mot fysisk klåda. En klåda som kunde lindras med salvor och oljor. 

(skrivpuff.se utmaning 19 november- utslag)

Vera Descalzo

Tystanden fyllde rummet och studsade våldsamt mot väggarna. Luften var tjock av ingenting. Det dånade i öronen av all denna tystnad och hon visste att det var hennes uppgift att bryta den. Men hon kunde inte. Hon ansträngde sig för att hålla ihop, inte falla sönder. Inte kollapsa. Då och då bröts tystnaden av ett visslandet ljud. Ett rytmiskt ljud som först tilltog och sedan tystnade igen så att rummet åter fylldes av den dånande tystnaden. Hon lokaliserade ljudet till hennes näsborrar. Hon kände ilskan och besvikelsen krypa allt tätare inpå henne. Hon tittade upp och mötte hennes blick.

-Vera, du måste hjälpa mig. Jag förstår inte. Vad tänkte du på?

Hur skulle hon kunna förklara? Vera visste själv inte svaret på frågan. Det hade aldrig hänt förut. Vera sköter sig. Vera gör alltid rätt. Vera gör aldrig fel. 

Men idag hände det. Det var ett misstag. Ett avsteg från det vanliga. Ett undantag. Vera var inte längre felfri. Vera Descalzo var inget helgon. Hon hade fört vanära över hela församlingen, men det var ju så fantastiskt skönt att knyta upp de hårt snörade skorna och gå runt barfota i parken. Och när hon såg barnen plaska i den lilla dammen så rycktes hon med och tänkte väl inte så värst mycket när hon hasade upp allt kjoltyg.

-Jag tänkte nog inte så mycket syster Liljana, svarade Vera. Jag kände mest. Lycka. Jag kände lycka.


(skrivpuff.se utmaning 18 november- undantag)

Känslor av vatten

Hon stod i hissen. Hjärtat hoppade som om det tillhörde en elefant. Det bultade i hela kroppen och det skapade en näst intill overklig känsla av att hon kände hela sin kropp, blodet som pulserade ut i alla kroppsdelar och kärl gjorde att hon kände hela sin kropp inifrån. Suset som plusen skapade var öronbedövande och hon undrade om Johansson kunde höra det. Men Johanson visade inga tecken på att höra vare sig hennes puls eller känna sin egen dunka. Han stod lugnt och tittade rakt fram.

Hon beundrade honom. Han gav ett rakt igenom genomlugnt intryck. Det var som om hans kropp var frånkopplad han hjärta och hjärna. Hans känslor och tankar kunde aldrig fysiskt registreras i hans ansikte eller på hans kropp. Det var som om hans fysiska jag var helt avskiljt från hans mentala och känslomässiga jag. Han var hennes raka motsats. Hon själv bar känslorna mer eller mindre på utsidan. Hon hade väldigt nära till sina känslor och de kom alltid till fysiska uttryck. En lätt oro sänkte ögonbrynen och en svag känsla av sorgsenhet släckte glöden i ögonen.  På samma vis skapade en liten upprymdhet tydliga skrattrynkor runt ögonen och lusten strålade i hennes intensiva ögon. Tårarna trillade nästan dagligen ner för hennes kinder. Trots att hon ytterst sällan var ledsen. Det var både glädje och rädsla och medkänsla som fick hennes tårar att trilla. Hennes sambo sa att hennes känslor var gjorda av vatten. Att de flödade runt inne i henne och närhelst det kom en våg av känslor läckte de ut i ögonvrån. Hon gillade den liknelsen. Och hon älskade att han inte var rädd för hennes tårar.

Nu stod hon där i hissen med Johansson och kände hjärtat bulta. Tårarna höll sig än så länge borta, men hon kunde svära på sin högra hand att de skulle trilla nå snart detta uppdrag var avslutat. Så fort de gjort tillslaget och gripit den unga misstänkta, skulle tårarna trilla. Och Johansson skulle titta på henne och le. För efter 20 år i tjänst ihop var inte heller han rädd för hennes tårar.


(skrivpuff.se utmaning 17 november- tillslag)

Du finns redan

Du finns redan, dina anlag ligger och vilar tryggt och varmt i din pappas fina DNAspiraler.

Du finns redan, för din mammas inre syn visar du dig flera gånger per dag.

Dina händer bär din pappas enorma kraft och ljusstyrka.

Dina ögon är lika mörka och intensivt utforskande som din mammas.

 

Ditt hjärta känner jorden genom din pappas rötter.

Din hjärna kittlar stjärnorna genom din mammas känsliga hud. 

Du finns redan.


(skrivpuff.se utmaning 16 november- anlag)

Beskhet

Ju svårare frågan är att ställa, desto viktigare är svaret. Desto tyngre väger svaret. Och det gör ont att ställa frågan. Det kan till och med ta flera dagar att INTE ställa frågan. Men så till slut så orkar inte kroppen bära osäkerheten. Till slut så måste både hjärta och hjärna uppbringa det mod som krävs. Hjärtat vågar släppa taget och säger:

- Ja, jag är redo. Jag står ut med smärtan. Jag vågar fråga och jag vågar lyssna.

Och hjärnan samlar kraft och mobiliserar sig och skickar ut signalerna till tungan, läpparna och stämbanden och de gör som de blir tillsagda, även om stämbanden väljer att markera sitt ogillande genom att vara lite extra spända och på så vis skapa darr på rösten som till slut säger:

- Finns det någon beskhet som behöver komma ut?

Det var han själv som hade filosoferat om beskhet. De satt och åt lunch, i öronbedövande tystnad, och han bröt den genom att säga:

- Undrar om man blir besk av att äta beska saker?

- Det tror jag knappast, svarade hon.

- För jag har känt mig lite besk idag, fortsatte han.

- Jo, jag har märkt det, tänkte hon och så fortsatte tystanden.

Nu låg de alltså bredvid varandra i sängen och hon hade formulerat frågan. Hon visste vad den stod för och han visste vad de stod för. Det ryckte lite grand i hans läppar på det där viset som det alltid gör när han är nära att säga något. När han formulerar sina tankar. När han samlar kraft och gjuter mod och smakar på sina känslor. De där ryckningarna fyllde henne med blandade känslor. Det fanns något väldigt bekant och tryggt över dem, hon hade sett dem röra sig på det viset många gånger. Samtidigt visste hon att de var en försmak på bråkiga känslor och kantiga ord. Men hon visste att hon tagit det nödvändiga steget. Valt den rätta vägen.

Fördelen med att ställa en fråga är att man faktiskt får ett svar. Och fördelen med att få en fråga, är att man får den vackraste av gåvor; någon som säger:

- Jag ser dig, och jag hör dig. Jag är här för att lyssna och jag tänker inte gå någonstans. Jag tänker möta dig där du är.  

(skrivpuff.se utamning- fördel 13 november)

Vellus

Ett område som täcker fyra fem kvadratcentimeter av de totalt två kvadratmetrarna som finns att tillgå. Lägligt placerat på en lätt knäböjnings höjd. Gjord av det mest exklusiva material som människan känner till, rikare nyanserat än hon någonsin skulle kunna skapa med sina egna händer.

Öppnar dörren till en värld av möjligheter. Men troligast till en färgsprakande kavalkad av förnimmelser. Lavaflödesvarma stillahavsvågor. Lisebergshisnande avgrundsskräckblandad förtjusning i magen. Citronfjärilssommarglädjelätthet i hela kroppen. När all kärlek i din kropp kanaliseras i en ögonblickslång tillgivenhet.

(skrivpuff.se utmaning 12 november- nackdel)