torsdag 18 november 2010

Vera Descalzo


Tystanden fyllde rummet och studsade våldsamt mot väggarna. Luften var tjock av ingenting. Det dånade i öronen av all denna tystnad och hon visste att det var hennes uppgift att bryta den. Men hon kunde inte. Hon ansträngde sig för att hålla ihop, inte falla sönder. Inte kollapsa. Då och då bröts tystnaden av ett visslandet ljud. Ett rytmiskt ljud som först tilltog och sedan tystnade igen så att rummet åter fylldes av den dånande tystnaden. Hon lokaliserade ljudet till hennes näsborrar. Hon kände ilskan och besvikelsen krypa allt tätare inpå henne. Hon tittade upp och mötte hennes blick.

-Vera, du måste hjälpa mig. Jag förstår inte. Vad tänkte du på?

Hur skulle hon kunna förklara? Vera visste själv inte svaret på frågan. Det hade aldrig hänt förut. Vera sköter sig. Vera gör alltid rätt. Vera gör aldrig fel. 

Men idag hände det. Det var ett misstag. Ett avsteg från det vanliga. Ett undantag. Vera var inte längre felfri. Vera Descalzo var inget helgon. Hon hade fört vanära över hela församlingen, men det var ju så fantastiskt skönt att knyta upp de hårt snörade skorna och gå runt barfota i parken. Och när hon såg barnen plaska i den lilla dammen så rycktes hon med och tänkte väl inte så värst mycket när hon hasade upp allt kjoltyg.

-Jag tänkte nog inte så mycket syster Liljana, svarade Vera. Jag kände mest. Lycka. Jag kände lycka.


(skrivpuff.se utmaning 18 november- undantag)

2 kommentarer: